Det börjar nästan likna en instruktionsbok i hur man söker europeiskt försvarssamarbete utan att behöva besväras av europeisk solidaritet.

Den 13 oktober förklarade Devlet Bahçeli, ledare för det nationalistiska MHP och en central allierad till president Erdoğan, att Grekland inte kan känna sig säkert oavsett vilka allianser landet ingår eller vilka vapen det anskaffar, om det inte accepterar Turkiets krav.

Tre dagar senare kommer nästa besked. Den här gången inte från en talarstol.

Turkiet utfärdar en motstående NAVTEX och ifrågasätter den grekiska stationen i Heraklions behörighet att utfärda sjösäkerhetsmeddelanden för den multinationella övningen EUNOMIA söder om Kastellorizo den 19 oktober.

Området har dessutom betydelse för de planerade undersökningarna inför Great Sea Interconnector, den elförbindelse som ska knyta samman Kreta och Cypern, med en planerad framtida fortsättning mot Israel.

Det är viktigt att skilja på vad som faktiskt skett och vad som ännu inte skett. Turkiets nya NAVTEX är inte ett bekräftat stopp för kabelarbetena. Men den innebär ytterligare ett konkret ifrågasättande av den grekiska behörigheten i ett redan känsligt område.

Och så var det SAFE.

Turkiet vill få tillträde till EU nya försvarsinstrument, vars syfte är att stärka europeisk försvarsförmåga och säkerhet.

Läs gärna föregående mening en gång till.

Ett land vars regeringsallierade öppet ifrågasätter en EU-medlems möjlighet att känna sig säker, och vars myndigheter samtidigt utmanar grekisk behörighet till havs, vill delta i Europas gemensamma försvarssatsning.

Det är förstås möjligt att Ankara har missförstått vad europeisk försvarssolidaritet innebär.

Eller så har man förstått den alldeles utmärkt och räknar med att andra ska bortse från motsägelsen.

SAFE är inte en gåva till Turkiet. Deltagandet omfattas av regler, villkor och krav på särskilda överenskommelser. Men redan diskussionen om turkiskt tillträde väcker en principiell fråga:

Hur ska en union kunna bygga ett gemensamt försvar om säkerhetsintressena hos dess egna medlemmar samtidigt betraktas som förhandlingsbara?

Det handlar inte om att motsätta sig samarbete med Turkiet för samarbetets egen skull. Det handlar om vilka grundläggande spelregler ett sådant samarbete förutsätter.

Man kan inte rimligen kräva att Grekland ska acceptera turkiska säkerhetspolitiska villkor för att få känna sig tryggt, och samtidigt förvänta sig att Europa ska behandla Turkiets deltagande i ett gemensamt försvarsprogram som en okomplicerad formalitet.

APOPSI: Europa ska naturligtvis kunna samarbeta med sina grannar.

Men när grannen ifrågasätter din säkerhet, dina maritima befogenheter och dina strategiska infrastrukturprojekt kan det vara lämpligt att reda ut några saker innan man bjuder in honom till försvarssamarbetet.

Man brukar åtminstone kontrollera vem som håller i brandslangen innan man ger honom nycklarna till brandstationen.