Det började inte i går.

Sedan 1974 lever Cypern med konsekvenserna av den turkiska invasionen. År 1983 utropades en separat stat i norr, vars självständighetsförklaring FN säkerhetsråd förklarade rättsligt ogiltig.

Men Ankara har upptäckt något mycket användbart: tiden.

Tillräckligt många år av ett olöst problem kan få omvärlden att behandla resultatet som ett praktiskt besvär snarare än en principiell fråga.

Nu kompletteras denna metod med en imponerande historisk rekvisita. Osmanska minnen, nationella århundraden och sjökartor med anspråk som skulle göra vilken fastighetsmäklare som helst avundsjuk.

Mavi Vatan. Blå fosterlandet.

Ett namn så poetiskt att man nästan glömmer att havsrätt inte skrivs av den som har den största blå färgpennan.

Och varför stanna där?

Om historiska imperier ska utgöra grunden för dagens territoriella rättigheter kan Grekland naturligtvis plocka fram Alexander den stores karta.

Konstantinopel erövrades av osmanerna 1453. Alexander hade redan nästan 1 800 år tidigare fört sina arméer långt in i Asien.

Ska Aten nu begära en NAVTEX från Indien till Egeiska havet?

Ska egyptierna återupprätta faraonernas anspråk? Ska Rom skicka fakturor till halva Europa?

Naturligtvis inte.

För civiliserade stater använder historia för att förstå världen. Inte som ett outplånligt köpekontrakt på andra människors nutid.

Det moderna Turkiet har all rätt till sin historia, sin kultur och sin framtid. Men landets politiska ledning har ingen rätt att behandla grannländernas suveränitet som ett ofärdigt kapitel i det osmanska rikets memoarer.

APOPSI: Grekland behöver inte Alexander den stores karta för att försvara sina rättigheter.

Det räcker med internationell rätt.

Men om Ankara envisas med att göra historien till lagfart bör någon vänligen påminna om att Alexander hann till Indien långt innan osmanerna hittade Konstantinopel.

Historien är ingen fastighetsmäklare. Och nostalgi är ingen sjörättskonvention.