Det handlar inte längre enbart om hårda uttalanden från Ankara.

Den 13 oktober förklarade Devlet Bahçeli att Grekland inte kan känna sig säkert oavsett vilka allianser landet ingår, så länge det inte accepterar Turkiets krav. Den 16 oktober följde turkiska motstående NAVTEX som ifrågasätter grekisk respektive cypriotisk behörighet i områden av betydelse för Great Sea Interconnector.

Ord följs av handling. Varje enskilt steg kan beskrivas som diplomati, en teknisk sjöfartsfråga eller en territoriell meningsskiljaktighet. Tillsammans framträder ett mönster av påtryckningar som riskerar att göra hotet till ett normalt inslag i relationen mellan grannländer.

Och mitt i detta vill Turkiet få större tillträde till SAFE – ett europeiskt försvarsinstrument som uttryckligen ska värna unionens och medlemsstaternas säkerhetsintressen.

Det verkligt oroande är därför inte enbart Ankaras agerande, utan risken att Europa börjar betrakta ekonomiska möjligheter, försvarskontrakt och industriella samarbeten som viktigare än konsekvenserna av att acceptera ett sådant beteende.

För vad händer när varje ny provokation möts av ännu ett samtal, ännu en kompromiss och ännu en affärsmöjlighet?

Då upphör hotet att vara ett undantag. Det blir en förhandlingsmetod.

APOPSI: Europas trovärdighet avgörs inte av hur många miljarder unionen avsätter till försvar, utan av om den faktiskt försvarar de principer och medlemsländer som pengarna är avsedda att skydda.

Att blunda för dagens kalkylerade hot för att rädda morgondagens affärer kan visa sig bli Europas dyraste investering.